Hallongården, igen

Igår var sambons mamma och morfar på besök. Först var vi på Nova en sväng, och sedan körde vi till Hallongården. Igen. Men hallon är ju så fantastiskt gott så det gjorde absolut ingenting. Säsongen för hallon är nog snart över, medan säsongen för björnbär håller på att börja. Vi plockade nästan lika mycket hallon som förra gången, och två askar björnbär. 


Nu har vi styckfryst hallon, och i princip fyllt hela frysen med bär. Vi har alltså både blåbär, björnbär och hallon i frysen. Och blåbärssylt, vinbärssaft och vinbärsgelé i kylskåpet. Och av sambons mamma fick vi en stor flaska rabarbersaft (!) och en liten med flädersaft, som nu också huserar i kylskåpet. Våra kylningsmöjligheter börjar bli en aning begränsade, med tanke på att vi endast har halvhögt kylskåp och frysfack. Men å andra sidan är det väldigt kul att fylla kyl och frys med frukt, bär och hemgjort. Så jag ska inte klaga.

Höghöjdsbana

Av mig fick sambon ett presentkort i födelsedagspresent. Ett presentkort på en höghöjdsbana. Därför var vi igår utanför Löddeköpinge för att utnyttja det. Såklart ville jag också klättra (man får ju tänka efter vilka presenter man ger) så vi spenderade hela förmiddagen bland träden.

Banorna fanns på olika höjdnivåer. Allt från 1,5 till 11 meter upp i luften. Färgmakerade på svårighetsgrad: gul, grön, blå och röd.


Vi började såklart med de lägre och jobbade oss uppåt, både i höjd och i svårighetsgrad. Väldigt kul, vi hann med allihop. 2 gula, 2 gröna, 2 blåa och 1 röd. Däremot valde jag att inte gå den svåraste, den röda. Träningsvärken hängde sig kvar och det verkade vara många balansutmaningar som jag inte gillade. Sambon däremot klättrade den!

Vi hann gå en av de blåa banorna en gång till efter det också. Det var min favoritbana.


Det blev en väldigt rolig dag, och han var nöjd med sin present. Vi kom överrens om att man skulle kunna göra om det, så det säger väl något om vad vi tyckte. Allra bäst var linbanorna, dem skulle jag kunna åka många gånger!

Brönne Islandshästar

Sambons mamma är rädd för hästar, eller som hon själv korrigerade det till efter att vi varit på turridning hos Brönne islandshästar, hon är rädd för stora hästar.


Då hon ville utmana sina rädslor så bestämde vi oss redan i julas för att följa med henne på en turridning, och att vi skulle fixa med bokande och sådant. Så nu har det blivit av!
Sambon och jag tog tåget till Hässleholm där hon hämtade upp oss och körde den ganska korta biten till Brönnestad.
Vi blev ett ganska stort gäng av ryttare, ca 11 st utöver de två ledarna.

Sambon fick rida Dropi, hans mamma fick rida Stjärna och själv fick jag rida Sirkus.

Han ser ju extremt sur ut på bilden, men han var snäll. Lite lättstressad men snäll att rida också. Men så var jag nog den med mest ridvana kom de fram till. Hursomhelst så red vi ca en timme innan en liten kort paus med kaffe/saft och en macka för att sedan fortsätta rida ungefär en timme till. Roligast var nog när jag fick till riktigt tölt. Jag har ridit islandshäst tidigare, men då blev det mest trav.


Sambons mamma verkade nöjd med besöket, och modifierade som sagt sitt uttalande om hästrädsla till att hon inte längre var rädd för små hästar. Så på det hela taget tycker jag nog det blev en succé! Hon ledde till och med ut sin häst i hagen.

Efter ridningen åt vi en ganska spännande lunch på Café Naomi i Hässleholm.

Libanesiskt tror jag det var. Minns nog inte namnet på ens hälften av sakerna. Men det var gott i alla fall, och det är väl det viktiga.


Sedan sa vi hejdå och tog tåget tillbaka hem till Lund.

Visa fler inlägg