Platspåsfetisch (Bildbomb)

Att ha katt, eller djur överhuvudtaget, är lite som att ha en extra person hemma. I och för sig så tar de mindre plats, äter mindre och så, men de har en helt egen personlighet och sina åsikter.
Vår lilla Elsa har många egenheter, bland annat en platspåsfetisch. Sätter man en plastpåse på golvet är Elsa direkt där och ska slicka på den. Varje gång. Numera handlar vi vanligtvis med tygpåsar för att undvika alla de där plastpåsarna. Men innan vi bytte kunde man räkna med att Elsa var och undersökte påsen inom en kort stund efter hemkomst. När påsen är tom kan hon ligga och åma sig på den, gnida sig ordentligt mot den och slicka på den. Även väskor funkar bra.
Sådan har hon alltid varit, översta bilden där hon krypit in i en påse är tagen i november -15. Sedan följer en mängd olika tillfällen, tills den sista längst ner i Ikea-påsen som är tagen bara för nån vecka sedan. 
 
 
 
 
 
 
 
(null)
 
(null)
 
(null)
 

Hemtentakompis

Jag misstänker att Elsa tycker att det är ganska roligt när jag är hemma och pluggar, vilket jag för det mesta inte är. Men nu när det är hemtenta så sitter jag mest hemma, så då är hon min lilla hemtentakompis. En kompis som gör allt för att jag ska bry mig om henne istället för tentan...
Hon kan se riktigt sur ut över att jag fortsätter att skriva, trots att hon lagt sig PÅ min arm.
 
Eller så lägger hon sig på andra hållet så att datorn kommer lite långt bort. Eller så att hon har svansen på mouse-pad:en, vilket gör att det inte riktigt fungerar att flytta muspekaren. Eller så tar hon sig en promenad över tangentbordet, vilket resulterar i en väldigt märklig text. Eller så ställer hon sig helt enkelt i mitt knä, spinner och försöker gosa så att jag inte ser någonting. Men det är trots det en ganska trevlig hemtentakompis.

Hon ligger och sover

(null)

Hon ligger och sover. Lugnt och tryggt på matte. En av hennes absoluta favoritplatser. Ibland rycker det i morrhåren eller ögonlocken. Hon drömmer. Djupt sovandes.
Lyckligt omedveten om att hon behöver klippa klorna, något hon inte gillar. Lyckligt omedveten om att vi snart ska dammsuga, något hon gillar ännu mindre. Lyckligt omedveten om att vi snart ska ha massa folk i vår lilla lägenhet så att det blir högljudt och stökigt. Lyckligt omedveten om att hon egentligen skulle vara död.

Dagen vi fick Elsa var bara ett par dagar efter att hennes före detta ägare skulle "göra sig av" med henne. Enda anledningen till att hon lever är att en gammal familjevän hörde henne skrika och tog på sig ansvaret för henne. Hennes gamla ägare ville inte ha henne.

Nu är hon vår Elsa. Som gärna sätter sig i duschen, sedan i kattlådan och därmed har kattsand precis överallt. Som på sommarhalvåret gnäller så fort solen går upp, ofta kring 5-snåret. Som gärna tuggar på skosnören, tofsar, mobilladdare eller dylikt. Som när tillfälle ges smiter ut i trapphuset och ger matte en smärre hjärtattack när det upptäcks.
Vi är inga idealiska kattägare. Vi reser mycket i perioder, är borta en hel del annars också. Hon får bara vara innomhus och hon får till störst del äta torrfoder. Vi bor litet, har ingen bil att ta henne till veterinären med och det händer att ytterdörren vid enstaka tillfällen står på glänt vilket möjliggör upptäcktsfärderna i trapphuset.

Men hon är ändå vår. Vår Elsa. Älskad.

Jag är så tacksam över att hon skrek den där dagen. Att hon hördes. Att hon fick komma till oss. Att hon verkar trivas. Så trots att jag för längesedan borde gått upp ur sängen och göra andra saker låter jag henne sova. För att hon är söt, för att hon sover, för att hon är så lyckligt ovetandes om vad som skulle kunna hänt.

Visa fler inlägg