desslivet.blogg.se

Hon ligger och sover. Lugnt och tryggt på matte. En av hennes absoluta favoritplatser. Ibland rycker det i morrhåren eller ögonlocken. Hon drömmer. Djupt sovandes.

Lyckligt omedveten om att hon behöver klippa klorna, något hon inte gillar. Lyckligt omedveten om att vi snart ska dammsuga, något hon gillar ännu mindre. Lyckligt omedveten om att vi snart ska ha massa folk i vår lilla lägenhet så att det blir högljudt och stökigt. Lyckligt omedveten om att hon egentligen skulle vara död.

Dagen vi fick Elsa var bara ett par dagar efter att hennes före detta ägare skulle "göra sig av" med henne. Enda anledningen till att hon lever är att en gammal familjevän hörde henne skrika och tog på sig ansvaret för henne. Hennes gamla ägare ville inte ha henne.

Nu är hon vår Elsa. Som gärna sätter sig i duschen, sedan i kattlådan och därmed har kattsand precis överallt. Som på sommarhalvåret gnäller så fort solen går upp, ofta kring 5-snåret. Som gärna tuggar på skosnören, tofsar, mobilladdare eller dylikt. Som när tillfälle ges smiter ut i trapphuset och ger matte en smärre hjärtattack när det upptäcks.

Vi är inga idealiska kattägare. Vi reser mycket i perioder, är borta en hel del annars också. Hon får bara vara innomhus och hon får till störst del äta torrfoder. Vi bor litet, har ingen bil att ta henne till veterinären med och det händer att ytterdörren vid enstaka tillfällen står på glänt vilket möjliggör upptäcktsfärderna i trapphuset.

Men hon är ändå vår. Vår Elsa. Älskad.

Jag är så tacksam över att hon skrek den där dagen. Att hon hördes. Att hon fick komma till oss. Att hon verkar trivas. Så trots att jag för längesedan borde gått upp ur sängen och göra andra saker låter jag henne sova. För att hon är söt, för att hon sover, för att hon är så lyckligt ovetandes om vad som skulle kunna hänt.